04 mars 2007

Chansen att ateismen skulle vara sann -- är noll

Följande skrevs 1999, men texten är fortfarande aktuell - vad som får sägas i amerikanska skolor om darwinism och evolution är lika mycket ett problem idag som då.

Delstaten Kansas har "förbjudit darwinismen", och i Sverige är man upprörd. Hur kan människor förneka det självklara?
I Kansas kommer det inte längre att ställas frågor om evolutionen i de delstatliga proven i skolorna. Det kan i sin tur enligt kritikerna leda till att lärarna inte bryr sig om att undervisa om den. Men något förbud är det inte fråga om.
I Alabama kräver man att läroböcker i biologi nämner att utvecklingsläran är en "kontroversiell teori". Och det är den, även de flesta svenskar tror något annat. Den säger som bekant att livet utvecklats rent slumpmässigt, utan någon bakomliggande avsikt eller styrning.

Det största problemet uppstår i själva starten, vid livets uppkomst. Allt liv baseras på ett samarbete mellan nukleinsyror (DNA och RNA) och proteiner. "Nukleinsyrorna bär den genetiska informationen, men de kan inte uträtta någonting på egen hand. Det faktiska arbetet utförs av proteinerna med deras märkliga katalytiska förmåga. Men proteinerna sätts själva ihop enligt instruktioner som finns i nukleinsyrorna” (Paul Davies, Den kosmiska planen). Livet vilar i det sammanhängande systemet; en ofullständig del är bara kemikalier som kan sköljas bort av nästa våg; men redan i den enklaste bakterie blir systemet oerhört komplicerat.

Davies har räknat på sannolikheten för att en slumpartad molekylblandning på en miljard år skulle kunna ge upphov till ett litet virus. Den är mindre än ett genom tio upphöjt till två miljoner. Som att singla slant och få krona sex miljoner gånger i rad. "En löjligt osannolik händelse", som Davies säger. Och då är ju ändå virus bara en parasitär livsform som inte kan fortplanta sig utanför en värdorganism.

Darwinismen kan alltså inte ge någon förklaring på hur liv från början har uppkommit. Men den förklarar ju hur olika arter faktiskt har uppkommit - genom trial and error under lång, lång tid? Nej, påståenden finns nog, men det är klent med bevisen.

Colin Patterson, chefspaleontolog vid British Museum of Natural History, frågade 1981 sina kolleger vid ett möte i New York: ”Kan ni säga mig något om evolutionen, något enda som är sant?” Han fick inte något svar. Det hela blev en cause célèbre, eftersom någon i publiken tog upp föredraget på band och spridde en utskrift.
När han 1993 återkom till händelsen sade han sig fortfarande vara agnostiker i fråga om evolutionen. Det finns, säger han i ett brev, inte ett enda vattentätt bevis för att ett visst fossil skulle innebära en övergång från en annan art. ”Det är lätt nog att hitta på berättelser om hur en form ger upphov till en annan, och förklara varför det naturliga urvalet gynnar detta. Men sådana berättelser är inte vetenskap, för det finns ingen möjlighet att testa dem.”

Att en respekterad medlem av vetenskapssamhället uttrycker sig så visar att evolutionen ingalunda är så självklar som lekmannen tror. Problemet gäller övergångar mellan arter, species. Att variationer uppkommer inom en art, t.ex. bland hunddjuren, är ju ett uppenbart faktum.

Jag ifrågasätter inte alls att det verkligen har skett en utveckling: arter har framträtt vid olika tidpunkter, och många har försvunnit. Inte heller tvivlar jag på att allt liv går tillbaka på samma källa; tvärtom. Det är mekanismen bakom livets utveckling jag undrar över.

Enligt termodynamikens andra huvudsats går ett slutet system alltid mot ökad entropi; enkelt uttryckt nedåt, mot kaos, aldrig uppåt. Vårt solsystem är, sett i ett biologiskt sammanhang, i praktiken ett slutet system. Och ändå ser vi en utveckling mot allt mer avancerade livsformer. Vad är det som driver denna utveckling framåt-uppåt?

Låt mig summera: Att slumpen skulle förmå skapa liv är "löjligt osannolikt". Och att slumpen överhuvud skulle kunna driva utvecklingen av liv framåt på jorden strider mot en av fysikens fundamentala lagar.
Varför har det då blivit en dogm hos oss att slumpen ligger bakom både liv och utveckling? Är inte det avgörande svaret, att ateisten inte ser någon annan möjlighet? Han är tvungen att förutsätta en opersonlig, slumpstyrd utveckling. Börjar han tänka i termer av avsikt, mening och design, kanske hos någon sorts världsande, är han inte längre ateist.

Ateismen visar sig alltså orimlig när den ställs inför fysikaliska fakta. Den förklaring ateisten ger till livets uppkomst håller inte. Chansen att ateismen skulle vara sann är mindre - mycket mindre - än en på tio upphöjt till två miljoner. Eller, mer praktiskt uttryckt: Chansen är noll.